Många tror med goda skäl att Sverigedemokraterna kommer att lyckas ta sig in i riksdagen nästa val.
Så varför lyckas de om de lyckas?
Men vi borde nog snarare börja med att förklara varför SD INTE lyckats etablera sig på samma sätt som i andra länder.
Det finns olika skäl till detta:
Ett är att vänstern i Sverige fångade upp nationalismen när den inte längre hade sin självklara plats hos högern, läs moderaterna, under EU-anpassningen på nittiotalet.
Vi fick en nationalvänster istället för en populistisk främlingsfientlig partiframgång.
Idag har vänstern fallit tillbaka och har ingen framskjuten position i debatten.
Det andra skälet är att integrationen på ett sätt gått ganska bra i Sverige. Det finns förstås dimensioner som misslyckats, men ”slummen” i Sverige är förhållandevis anständiga i materiell synvinkel. Vi klarade krisen på 90-talet ganska bra. Vi har därför också varit besparade kravaller och annat elände. Det stök som varit kan lika mycket förklaras av att ”unga arga män bråkar” som ”förtryckta invandrare slår tillbaka”.
Låt oss säga att integrationen är halvlyckad.
Men bilden av att integrationen misslyckats totalt, att svenskarna egentligen är ett slags strukturella rasister har gjort att problemet med invandringen har blivit att vi ser det som ett problem.
Ett tredje skäl kan vara att vi är ganska toleranta i det här landet. Vi ställer inte till med bråk och gillar inte extremister. Vi har inte haft ett rejält uppror sedan 1740-talet, har levt i fred i 200 år och dricker mellanmjölk och äter kokt potatis med brunsås. Vi är inte speciellt nationalistiska eller isolationistiska.
Så länge Ny Demokrati var lite allmänt stökiga kunde folk rösta på dem – mest för att straffa de etablerade partierna – men så fort NyD började bli främlingsfientliga så tappade de folkets stöd.
Men kanske börjar toleransen minska samtidigt som de etablerade partierna blir allt mer fjärran från folks vardag?
Ett fjärde skäl är att SD inte tagit sig ända fram är att de haft svårt att rekrytera begåvade företrädare. Det har varit ett litet handfull personer runt Jimmie Åkesson som haft det rätta virket, men fortfarande saknar partiet den charmfulla skrämmande elegans som andra liknande partier lyckats spotta fram – en Glistrup, Hagen, Pim Fortuyn eller Jean-Marie Le Pen.
Extremister i Sverige har alltid haft ett notoriskt begåvningsunderskott.
Den som ska rösta på ett förskräckligt parti vill helst ha en karismatisk företrädare att skylla på. Kanske har dock Jimmie Åkesson lyckats jobba upp sitt personliga varumärke tillräckligt för att det ska dra partiet över fyraprocentsspärren?
*
Så vad är det som ändrats som gör att de ändå har större chans att komma in nu än tidigare?
För det första innebär övergången till en kunskapsbaserad industrialism från en tillverkningsindustrialism att en stor grupp människor blir kvar i den gamla föreställningsvärlden. De saknar dessutom, som det brukar sägas, kognitiva förutsättningar att förstå denna omställning och projicerar därmed sin vanmakt och sitt ressentiment på mer primitiva förklaringsmodeller av den typ som Sverigedemokraterna ställer upp. Eller enklare uttryck – dessa personer har svårt att förstå det nya samhälle som växer fram runt omkring dem. De känner sig utanför. Och
reagerar på detta genom att söka efter enkla lösningar.
De etablerade partierna har inte klarat av att bryta detta mentala utanförskap och därför blir det också många fler som röstar av missnöje.
För det andra har ”rasism”-begreppet urholkats. Från att ha varit ett mycket skämmigt epitet på den som hyser förakt för andra människogrupper med biologiska argument som att ”negrerna är slöa av naturen” eller ”judarna är giriga parasiter” har rasism kommit att bli en beteckning på i stort sett alla slags kritiska omdömen om andra etniska grupper.
Överhuvudtaget har det blivit allt svårare att diskutera öppet utan att någon känner sig kränkt, kräver ursäkt eller kastar ur sig anklagelser av värsta sorten.
Därmed blir också ord som ”rasism” mindre betydelsefulla.
Ett bra exempel på detta är när en företrädare för Centrum mot Rasism i en Expressen-artikel (26 oktober 2009) angriper Aftonbladet för att de låter Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skriva en hatfylld artikel i tidningen som angriper ”judiska och muslimska ritualer som kosher och halalslakt. Det samma gäller omskärelse av pojkar, som är en judisk och muslimsk ritual.”
Men det går faktiskt att vara kritisk till slaktmetoder som kosher och halal utan att vara speciellt hatfull. Inte heller är en synnerligt kritisk inställning till folk som med hänvisning till några diffusa begrepp som ”tradition” eller ”Gud” karvar i sina barns könsorgan något som kräver speciellt mycket hat?
Detta är frågor som måste kunna diskuteras utan att bli utpekad som en hatfylld rasist.
Jag är själv i så fall rasist, eftersom jag tycker det är fel att skära i oskyldiga bebisars snoppar, jag är antisemit eftersom jag är kritisk till Israel och jag är definitivt homofob eftersom jag försvarat pastor Green att predika och jag är mansgris eftersom jag ibland berättar fräckisar från förra årtusendet.
Men vad betyder det att strängt taget alla som vågar yttra sig får den typen av stora tunga okväden dunkat i sitt lilla huvud?
För det tredje. Det är bekymmersamt att organisationer som Centrum för rasism blir parodiska exempel på antirasismen.
I samma artikel som ovan skriver Centrum mot rasism:
”I dag är det svenska muslimer som SD angriper med hjälp av Aftonbladet och ingen reagerar. Vilken grupp angriper SD imorgon? Hur långt kan Aftonbladet tänka sig att gå? Skulle tidningen publicera en artikel där ’judarna’ utpekas som det stora hotet mot vårt land?”
Lever vi på samma planet? Tvärtom var det ju ett jävla liv över artikeln. Alla de etablerade partierna angrep unisont debattartikeln i Aftonbladet. Det kom en lång ström av TV- och radioinslag, för att inte tala om alla debattartiklar, bloggningar och vardagskonversationer kring ämnet.
Sedan skrev Åkesson faktiskt sin artikel mot en viss trosinriktning, inte om en väldefinierad befolkningsgrupp som judar eller samer. Han angrep islam och påstod en massa saker om vad muslimerna står för, ungefär som någon kan angripa kommunismen eller konservatismen eller Livets Ord eller Plymouthbröderna.
Dessutom är islam inte en enhetlig religion utan det finns lika många sorter som det vinns Heinz konserver.
När Centrum mot Rasism skriver att ” det nya är det sätt som den svenska offentligheten bereder Åkesson och hans hatande partikamrater utrymme”, vad är de ute efter då?
Så jag undrar vilken världsbild de försöker bygga egentligen? Skapa en bild av att den svenska offentligheten nu släpper fram SD eftersom etablissemanget egentligen tycker samma sak? Är det ett sätt att äska mer pengar av staten?
Så långt är det som Centrum mot rasism skriver inte så farligt. De tomtar runt i debatten och får kanske Sverigedemokraterna att framstå som smartare än de är. Centrum mot rasism feltänker (medvetet?) och ger en bild av antirasismen som paranoid och snurrig.
Vi talar ju om en organisation som för ett par år sedan gav sig på ett glassbolag för att de sålde glass med namnet ”Black Nogger”. Eller som hävdat att Lantmäteriet är en rasistisk myndighet eftersom de inte anser att ett bostadskvarter i Karlstad som har det antika namnet ”Negern” bör tvingas byta hamn.
Så, för det fjärde, det som är verkligt alltvarligt med Centrum mot rasism är att de faktiskt försöker tysta debatten, att de vill använda statens makt för att hindra Jimmie Åkesson och hans anhang att yttra sig.
De har anmält artikeln för hets mot folkgrupp och ligger nu på för att myndigheterna ska gripa in och straffa personerna bakom publiceringen.
Skulle vi tolerera detta försök att tysta debatten, vem blir nästa person att tvingas tiga?
Därför kan vi konstatera att Centrum mot rasism är ett lika stort hot mot svensk demokrati som Sverigedemokraterna är.
Med sådana fiender kommer Jimmie Åkesson definitivt att ta plats i det svenska parlamentet nästa år.
Det hela landar i att Centrum mot rasism en av staten skapad och finansierad ”ideell organisation” i syfte att bekämpa rasism som försöker tysta ett politiskt parti som i sin tur finansieras till stor del av andra offentliga medel.
Visst är det gulligt!
Själv tycker jag att Jimme Åkessons artikel visar att det är jättebra att folk med konstiga åsikter får yttra sig.
Flera av de punkter som Åkesson tagit upp vederläggs nu i debatten. Några nyanseras. Andra påståenden bekräftas. Vi får en mer kvalificerad debatt när udda åsikter tillåts bli offentliga.
Och helhetsbilden är att Åkesson rört vid frågor som är värda att diskutera, men att han definitivt inte har rätt i sina slutsatser. Att vi i en öppen debatt klarar av att hantera diskussionen om invandreri, integration och multikulti.
Det är självklart att islam bör diskuteras, även kritiskt och med hårda bredsidor av den typ som Åkesson står för. Det multikulturella samhället bör också diskuteras. För att det ska kunna ske måste vi ha högt i tak. Sanningen ramlar inte ner som en sten från himmelen, utan den stöts och blöts i diskussionen i ett öppet samhälle.
Låt oss värna den öppenheten mot alla slags odemokratiska krafter, oavsett om de gömmer sig i den ena eller andra förpackningen.
Vi som vill stå för en demokratisk öppenhet får därmed kämpa ett tvåfrontskrig. Dels mot xenofoberna, dels mot huvudkrymparna som gömmer sig under antirasistisk flagg.
Stig-Björn Ljunggren
Uppsala
Kommentarer (16) 
