Högerextrema partier har gjort stora landvinningar runt om i Europa och har nu etablerat sig som en kraft att räkna med. Partier som italienska Lega Nord och Dansk Folkeparti har tillåtits sätta dagordningen inte minst när det gäller den gemensamma invandringspolitiken inom EU. De etablerade partierna har tagit över de främlingsfientligas retorik och det är på de flesta håll möjligt att föra en starkt repressiv politik som kännetecknas av hets mot bidragstagare, hårda tag mot asylsökande och invandrare, främlingsfientlighet och hat mot muslimer.
Gränsen för vad som är möjligt att uttrycka förflyttas dessutom alltmer. Vi har hört Berlusconi föra fram krav på att slänga ut papperslösa och stänga gränserna – och därmed legitimerat de grova förföljelser av romer som förekommit i Italien under senare tid. Vi har sett hur Frankrikes Sarkozy låtit ”kampen mot illegal migration” blivit ett av hans främsta varumärken.
Det är i detta politiska landskap som Sverige som ordförandeland i EU nu leder arbetet att sjösätta ett fullt ut harmoniserat asylsystem med ökad restriktivitet och kraftigt ökad militarisering vid yttergränserna som följd. Murarna ska byggas så höga så asylsökande effektivt hålls utanför. Vi ser redan tydligt effekterna av denna inriktning. Förråingen och avhumaniseringen har nått mycket långt. Vi ser det när dansk polis med våld släpar ut irakiska asylsökande ur den kyrka där de sökt skydd undan tvångsavvisning. Vi ser det när norska Fremskrittspartiet driver kravet att alla asylsökande ska skickas till mottagningsläger i Afrika. På hemmaplan ser vi hur moderaterna alltmer profilerar sig som riksdagens mest invandringskritiska parti med förslag om svenskkontrakt för invandrare, slopad dagpenning för asylsökande och begränsad anhöriginvandring.
Den tidigare tvärpolitiska uppslutning som fanns i Sverige för en human flyktingpolitik, och som utgjorde en viktig motkraft mot den restriktiva linjen i dessa frågor, är nu skrämmande avlägsen. Med moderaterna vid rodret accelererar den hårda politiken. Samtidigt har de övriga borgerliga partierna lagt de tidigare kraven på genomgripande förändringar i flyktingpolitiken på hyllan. Man talar enbart om arbetskraftsinvandring och tiger i övrigt still. Istället pågår idag närmast en kapplöpning om vem som vågar formulera hårdast och mest symbolladdade krav gentemot asylsökande och flyktingar och misstänkliggörandet av invandrade som grupp tar upp ett enormt utrymme i det politiska samtalet – allt för att fånga upp en tänkt främlingsfientlig opinion.
För att stoppa denna utveckling krävs en kraftsamling kring kampen för människovärdet och för flyktingars rättigheter. Lika viktigt som att kämpa mot att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen 2010 är att bekämpa att etablerade partier tar över deras politik. Det är nu vi måste stå emot, för imorgon kan det vara för sent.
// Lars Ohly Partiledare – Vänsterpartiet
Gästskribenter
| 
Europa, Gäster, Kristdemokraterna, Lars Ohly, Miljöpartiet, Moderaterna, Politik, Rasism, SD-Bluffen, Socialdemokraterna, Svergiedemokraterna, Sverigedemokraterna, Text, Vänsterpartiet
Jag har tidigare skrivit om SD’s jämställdhet, om att strävan efter jämställdhet bara är tomma ord när det kommer till dem själva här. I SD’s familjepolitik är de till exempel oroliga för att förskolor tagit över mammornas traditionella roll lett till ”ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor”. Man tror alltså till och med att det är skadligt att maktförhållandena mellan män och kvinnor ändras! Men förutom att de till vilket pris som helst vill ha tillbaka könsrollerna och jämställdheten från 50-talet så pratas det från officiellt håll mycket sällan om jämställdhet. OM det inte gäller invandrare förstås. Jag tänkte fortsätta resonemangen kring SD och jämställdheten för att visa att SD gör skillnad på jämställdhet när det gäller dem själva och när det gäller dem de kallar ”invandrare”. Vissa måste tydligen vara mer jämlika än andra för att få kalla sig svenskar.
I SD’s officiella dokument finns faktiskt tre jämställdhetsproblem som de vill göra något åt och satsa resurser på. Tre områden är inte mycket, men det är något! Om man nu, som SD gjort, får välja tre områden, och bara tre, så måste man ju välja med omsorg. Kanske ska man välja mäns våld mot kvinnor? De många mördade och försvunna kvinnorna varje år? Kanske ska man välja att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män för samma arbete? Eller att kvinnors inkomster nu sjunker jämfört med männens? Kanske ska man välja att kvinnor har sämre hälsa än män? Spänningen är olidlig, vilka tre stora och viktiga jämställdhetsproblem ska man välja? Jo!
1) Gruppvåldtäkter utförda av ”invandrare”
2) Könsstympning utförd av ”invandrare” och
(trumvirvel)
3) Hedersrelaterat våld
OBS! SD menar alltså inte hedersrelaterat våld inom kristna familjer, svartsjuka svenska män som slåss på grund av heder, våld mot homosexuella från svenska män eller annat helsvenskt hedersrelaterat våld, utan det är enbart invandrarrelaterat hedersrelaterat våld som uppmärksammas, märkligt – tycker ni inte, när SD utger sig för att inte vara ett rasistiskt parti?!
För visst gör SD skillnad mellan människor av rasistiska skäl, för varför är det annars så mycket viktigare att kvinnor inte blir våldtagna, slagna och mördade när det kommer till invandrarmän – än när det kommer till helt blonda, svenska män som ger sig på sina kvinnor? Och varför är det så svårt för SD att se att våldet mot kvinnor inte uppstår ut intet, varför är det så svårt för dem att vilja ha någon som helst politik för att minska den ojämställdhet som alla i det här landet drabbas av, både kvinnor och män, svarthåriga eller blonda?
// Anna Ardin
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=6uItqoZPD8Q]
”Vem ska föra Sverige framåt när du bara vill tillbaks?”
Sverigedemokraterna vill gärna se jämställdhet mellan män och kvinnor, säger de. Men hur? Jag menar att deras tal om jämställdhet bara är tomma ord.
”Inom Sd finns det flera exempel på att sunt förnuft råder och då får man en naturlig balans mellan könen” skriver Göran Olsson (SD) och de talar ofta om att ”kompetens bör vara den avgörande faktorn” när olika åtgärder för att främja jämställdhet diskuteras. På samma sätt som skattebetalarnas förening hänvisar till sin typ av sunt förnuft när de vill föra borgerlig skattesänkarpolitik så hänvisar SD till sin typ av sunt förnuft när de vill driva (svenska) mäns intressen framför kvinnors.
Om man istället vänder sig till SD’s partiprogram, principprogram, och alla andra dokument man hittar på deras hemsida och söker på sådant som är relaterat till jämställdhet så hittar man: ABSOLUT INGENTING!
Många Sverigedemokrater har på bloggar och liknande skrivit om jämställdhet, men nästan alltid i betydelsen ”visst är det bra med jämställdhet men” och sedan någon argumentation kring varför man inte bör satsa pengar eller arbete på att förbättra jämställdheten.
Sverigedemokraternas syn på jämställdhet är alltså att man helst ska se till att inte göra någonting alls åt ojämlika förhållanden. Den starke och smarte kommer då att ta för sig (jämför djungelns lag). De som har en bättre position ska fortsätta att ha det, vare sig det gäller män, heterosexuella, vita, medelålders eller vad det nu kan tänkas vara.
Om man brukar sunt förnuft och inte satsar på mångfaldsplaner eller positiv särbehandling så infinner sig alltså en naturlig jämställdhet. Eftersom SD själva anser att de har sunt förnuft borde deras parti ha en lagom fördelning av män och kvinnor. Deras partistyrelse består av 15 män och 4 kvinnor.
Ungefär var femte damernas alltså. Hepp!
//Anna Ardin
Från dagens ledare i Expressen;
”Visst finns det problem med arbetslöshet bland invandrare, men det handlar ju snarare om dåliga regler och diskriminering, än om invandrarna själva.”
http://www.expressen.se/ledare/1.1643638/integrera-skane
Thoralf Alfsson, sverigedemokrat i Kalmar Län skriver på sin blogg att det är en skillnad på en svensk förtvivlad kvinna och ett ensamstående flyktingbarn. Hur det kan vara en motsättning mellan dessa två är lite oklart. Det som däremot står klart är att Thoralf Alfsson anser att det är hemskt att vi tar hit ensamstående flyktingbarn till Sverige. Barn som har fått sin beskärda del av krig och orättvisor. På sin blogg skriver han att dessa barn kostar 800 000 kronor för samhället. Detta faktum enligt Thoralf skulle uppröra en massa människor, han förutsätter att de flesta svenskar liksom honom anser att man kan sätta en prislapp på ett barnsliv. Endast ca 3% håller idag med SD vilket bevisar att Thoralf har fel. Folk i allmänhet är inte okänsliga idioter.
En fråga man kan ställa sig är om Thoralf skulle anse det vara okej om dessa barn betalade sina egna kostnader. Det verkar ju som att det är utgiften han stör sig mest på. Värt att nämna kan vara att runt 800 000 är en kostnad vi betalar varje år för EN skolelev. Tydligen så tycker Thoralf inte att alla barn är lika mycket värda. Själv är jag glad att vi i Sverige tar ett gemensamt ansvar för att alla barn ska få chans till en utbildning. Jag är också stolt över att vi tar ett ansvar för att ge barn från krigsdrabbade länder trygghet. Detta är Sverige för mig.
För Thoralf som inte gillar det här med solidaritet för utsatta barn från andra länder så kommer här länk och lästips:
http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=55
Lite information kring barnkonventionen, här kommer ett citat ”Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.”
//Kalle
”Riksdagsspärren ligger på 4 procent för att ett parti ska få några mandat på riksnivå. Men om ett parti når över 12 procent i en valkrets ger det också rätt till en plats i riksdagen, enligt valreglerna.”
http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-8000-roster-fran-riksdagen-1.913259
Ursäkta röran! Vi bygger om.
Här kommer inom kort kunna läsa om Sverigedemokraternas alla bluffar inom den svenska politiken.
Vad gör SD i din kommun? Vad händer om SD kommer in i riksdagen 2010? Varför sätta mångfald före enfald?
Detta är frågor ni kommer få svar på!
Håll ögonen öppna!
Kommentarer (2 013)